tisdag 23 april 2024
Ej stark men sårbar
söndag 14 april 2024
Snälla släck inte ljuset
Det blev svart och jag vaknar och säger jag måste hem till min hund och försöker upprepande resa mig ur sängen för att gå. Likgiltig sitter jag i bilen på väg hem någon dag senare och kan inte svara på enkla frågor. Sen kommer det. Ljuset. Kreativiteten. Orken. Hoppet. Modet att försöka våga. Jag samtalar med mamma om saker jag inte brukar. Går långa promenader. Jag rensar garderoben. Gör listor. Planerar kreativa saker. Åker till stallet. På nätterna har jag svårt att somna trots all vb för tankarna är för mycket. Jag hinner tänka att det kanske är värt det. Att förändra. Känner att det kanske går. Vänjer mig med tanken att se det fina i det vardagliga.
Men jag vet att jag varit här innan. Planerat och kollat på hundar. Tänkt på framtiden och utbildning. Sagt att jag ska kämpa och fått min pappa att gråta av glädje. Sen vände det och jag har kommit närmre och närmre döden. Jag vet att mörkret kommer. Att tvångstankarna blir starkare när ljuset blir svagare. Jag tror inte på det när IVA läkaren försöker prata vett i mig. Förstår du vad jag säger Johanna? Vet du om att du kan dö trots att vi gör allt för att hjälpa dig? Även om du inte vill dö. Och jag nickar till svar med en klump i magen för jag vill oftast inte dö.
Samtidigt måste mörker finnas för att ljus ska existera också. Inget ljus inget mörker. Men mitt mörker blir så stort och farligt och jag är inte bra på att be om hjälp när det väl kommer.
Ljuset kan väl stanna ett tag. Så jag kan samla ork och mod. Lite lite till.
fredag 5 april 2024
Jord.
Jag tror inte alls att den här världen kan bli fin och jag vill skrika det ut i skogen så att mörkret kan höra. Men ingen hör på. Inte ens jag själv.
lördag 23 mars 2024
Hör du mig?
Jag vill fly ur min kropp. Krypa ur huden som inte känns hemma längre. Tankar om lobotomi kommer när jag vaknar på natten. Somnar om. Drömmer. Vaknar trött. Klockan är 17:42 och jag vill inte vara vaken. Det gör för ont. Jag var bara inte gjord för dessa dar och absolut inte för det andra kallar livet. Kunde jag välja att kapitulera och sluta gå hade jag suttit kvar i skogen och aldrig rest mig upp för att gå igen. Men det kan jag inte. Jag får inte tänka så.
Jonathan sjunger och jag minns mig tänka på döden mitt i allt. Sen sjunger han Stockholm och jag tänker på Karin och en tår rinner ner för min kind. Man måste bära sin sorg i armarna. Men jag orkar inte
torsdag 21 mars 2024
Bara du
torsdag 7 mars 2024
Give my brain a break
fredag 1 mars 2024
Månen och solen
Ikväll gör det inom mig så jävla ont. Så ont att jag mest stirrar ut i tomma intet. Försöker att inte fokusera på det eviga pipandet som även min läkare påtalade när hon var här igår. Istället ligger jag och vrider och vänder mig. En klump i bröstet. En sjuksköterska frågar hur gammal min hund är men jag tror inte hon hörde min viskning till svar. Jag vill blunda för att slippa tänka på vart jag ska kolla och fokusera blicken. Livrädd att möta någon annans och också att de ska vilja prata, ställa frågor och ha svar. Men den gången gick det bra.
Men ändå gör det ont. Ändå känner jag det bubbla över där inne. Ändå känner jag den där dragningen till mörkret. Som inte vill mig väl. Jag balanserar på en sytråd enligt andra men i mina ögon kan det inte stämma. Det kan inte vara sant, väl?
Låt mig somna och sova hela natten och ta bort min oro. Men lämna lite kvar för utan mörker finns heller inte ljus.
lördag 24 februari 2024
Tacksamhet
Du skrev tre bokstäver och mitt hjärta hoppade ur bröstet och när det sedan knackade på dörren och jag hade läst ditt men och lyssnat på din viskning i röstmeddelandet där du sa att du saknar mig och att jag betyder mycket för dig. Så fick jag torka tårarna på kinderna. Hon stod bredvid mig och gav mig antibiotika och jag fick hålla det inne. Men det är inte tårar av sorg, det är tårar av lycka. Av lycka att du skrev men, lycka att du viskade till mig, lycka av att höra av dig efter allt som hänt. Jag skrattade högt när du sa ett skämt du absolut hade dragit för ett halvår sedan också.
Jag är tacksam att du vaknade. Att du sätter ena foten framför den andra. Att du lever. Att vi fick dig tillbaka. Att ditt hjärta startades om igen och fortsatte slå.
Den natten sov jag första gången hela natten igenom. Vaknade till när sjuksköterskan kopplade bort droppet men somnade om och fortsatte sova hela natten.
Tack för du överlevde.
lördag 10 februari 2024
Blunda bort all sorg
Gråten i halsen. Ett fulladdat vapen i bröstet. Jag stirrar ut i tomma intet. Hittar inte poängen i tankarna i huvudet. Inser att det inte finns någon mening. Ingen mening med att äta. Ingen mening med att träna. Ingen mening med att diska undan disken som stått där i veckor. Ingen mening med att resa mig ur soffan. Ingen mening med att slänga soporna. Ingen mening med att svara på någon fråga. Ingen mening med att prata. Ingen mening med något.
Jag öppnar dörren och släpper in min terapeut när jag insett allt detta. Tror min puls ska synas genom tröjan. Visa hur mitt hjärta slår så hårt att jag är på väg ur min egna kropp. Vad gör det för skillnad att säga något? Att förmedla hur jag känner och mår och tänker? Varför ska jag svara på en endaste fråga? Inget spelar någon roll ändå. Jag hade motivation. En glöd. Gnista. En liten liten låga som hade kunnat bli en eld. Som hade kunnat sprida sig likt en skogsbrand på den varmaste dagen på sommarlovet. Trodde jag. Men det är som att min hjärna är en gammaldags våg. Som försöker fylla båda skålarna. Som försöker få vågen att visa lika, inte falla över och låta ena sidan falla ner. Men den ena sidan blir för tung tillslut. Meningslösheten tar över och fyller hela kroppen. Och så plötsligt.
Mörker.
Jag tycks alltid hamna där allt känns omöjligt. Där jag inte ser någon poäng med att förändra. Med att ta hjälp och kämpa. Jag hade en tid med motivation. Nu är den borta. Bortblåst som ett tänt ljus i en storm och jag brukade säga jag är inte längre rädd för mörkret men jag vet inte om det stämmer längre.