torsdag 7 mars 2024
Give my brain a break
fredag 1 mars 2024
Månen och solen
Ikväll gör det inom mig så jävla ont. Så ont att jag mest stirrar ut i tomma intet. Försöker att inte fokusera på det eviga pipandet som även min läkare påtalade när hon var här igår. Istället ligger jag och vrider och vänder mig. En klump i bröstet. En sjuksköterska frågar hur gammal min hund är men jag tror inte hon hörde min viskning till svar. Jag vill blunda för att slippa tänka på vart jag ska kolla och fokusera blicken. Livrädd att möta någon annans och också att de ska vilja prata, ställa frågor och ha svar. Men den gången gick det bra.
Men ändå gör det ont. Ändå känner jag det bubbla över där inne. Ändå känner jag den där dragningen till mörkret. Som inte vill mig väl. Jag balanserar på en sytråd enligt andra men i mina ögon kan det inte stämma. Det kan inte vara sant, väl?
Låt mig somna och sova hela natten och ta bort min oro. Men lämna lite kvar för utan mörker finns heller inte ljus.
lördag 24 februari 2024
Tacksamhet
Du skrev tre bokstäver och mitt hjärta hoppade ur bröstet och när det sedan knackade på dörren och jag hade läst ditt men och lyssnat på din viskning i röstmeddelandet där du sa att du saknar mig och att jag betyder mycket för dig. Så fick jag torka tårarna på kinderna. Hon stod bredvid mig och gav mig antibiotika och jag fick hålla det inne. Men det är inte tårar av sorg, det är tårar av lycka. Av lycka att du skrev men, lycka att du viskade till mig, lycka av att höra av dig efter allt som hänt. Jag skrattade högt när du sa ett skämt du absolut hade dragit för ett halvår sedan också.
Jag är tacksam att du vaknade. Att du sätter ena foten framför den andra. Att du lever. Att vi fick dig tillbaka. Att ditt hjärta startades om igen och fortsatte slå.
Den natten sov jag första gången hela natten igenom. Vaknade till när sjuksköterskan kopplade bort droppet men somnade om och fortsatte sova hela natten.
Tack för du överlevde.
lördag 10 februari 2024
Blunda bort all sorg
Gråten i halsen. Ett fulladdat vapen i bröstet. Jag stirrar ut i tomma intet. Hittar inte poängen i tankarna i huvudet. Inser att det inte finns någon mening. Ingen mening med att äta. Ingen mening med att träna. Ingen mening med att diska undan disken som stått där i veckor. Ingen mening med att resa mig ur soffan. Ingen mening med att slänga soporna. Ingen mening med att svara på någon fråga. Ingen mening med att prata. Ingen mening med något.
Jag öppnar dörren och släpper in min terapeut när jag insett allt detta. Tror min puls ska synas genom tröjan. Visa hur mitt hjärta slår så hårt att jag är på väg ur min egna kropp. Vad gör det för skillnad att säga något? Att förmedla hur jag känner och mår och tänker? Varför ska jag svara på en endaste fråga? Inget spelar någon roll ändå. Jag hade motivation. En glöd. Gnista. En liten liten låga som hade kunnat bli en eld. Som hade kunnat sprida sig likt en skogsbrand på den varmaste dagen på sommarlovet. Trodde jag. Men det är som att min hjärna är en gammaldags våg. Som försöker fylla båda skålarna. Som försöker få vågen att visa lika, inte falla över och låta ena sidan falla ner. Men den ena sidan blir för tung tillslut. Meningslösheten tar över och fyller hela kroppen. Och så plötsligt.
Mörker.
Jag tycks alltid hamna där allt känns omöjligt. Där jag inte ser någon poäng med att förändra. Med att ta hjälp och kämpa. Jag hade en tid med motivation. Nu är den borta. Bortblåst som ett tänt ljus i en storm och jag brukade säga jag är inte längre rädd för mörkret men jag vet inte om det stämmer längre.
torsdag 8 februari 2024
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
tisdag 6 februari 2024
Vad hette skeppet?
För snart sjunker jag likt Vasa. Smärtan ilar i hela kroppen och jag vet inte hur länge jag står ut. Snälla bli lättare för jag klarar inte det här.
måndag 5 februari 2024
Keep the streets empty for me
Legat sömnlös två senaste nätterna. Gråtit. Vänt mig till musiken. Gråtit lite till. Jag tog en tur med Luna och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag känner hur jag brister. Men håller ihop och möter mamma. Sväljer gråten istället för att släppa ut det ännu en gång. På tvn spelas Håkan och han sjunger du är så snart där. Men jag kan bara tänka på dig och att jag inte vill behöva gå på din begravning utan att du vaknar tillslut.
Det känns som livet sticker kniv efter kniv i mig. Jag är i kris. Smärtan tar över hela kroppen. Tankarna försöker övertyga mig. Jag sträcker ut händer. Jag vill försöka men fan jag orkar inte. Hur ska jag orka? Jag tvingar min in i duschen och Nikki står utanför dörren och gnäller för hon är orolig jag gör något dumt och försvinner igen. Det är lockande. Ärligt. Tankarna styr mig. Jag greppar efter något att hålla fast vid. Något som får mig att hänga kvar.
Du skrev en låt du ville ha på din begravning för flera år sedan. Jag vill inte höra den för jag vill du vaknar. Snälla bara vakna.
Livet är skit men jag kan inte checka ut och det gör ont. Snälla låt mig få sova inatt
söndag 4 februari 2024
Medicinsk vila
Du skrev ”och du sover. I en medicinsk vila. Jag önskar att du vaknar igen. Jag önskar att du vaknar”
Och jag förstår din smärta din, oro. För fan jag vill att du vaknar. Jag vet hur traumatiskt det är men jag går sönder av oro. Jag låg där själv för några dagar sedan. Men inget gör ondare än att stå bredvid. Snälla vakna. Snälla snälla vakna. Du sover i en medicinsk vila och jag vill att du vaknar så snälla vakna.
fredag 19 januari 2024
Väck mig snälla
torsdag 18 januari 2024
Pusselbitar
Kan du se på mig att jag är sönder? Kan du se det trasiga och bräckliga? För jag tror jag är för trasig för att lagas.